Egentligen är förlossningen slut, men historien fortsätter.
Jag vaknade upp, tittade mig omkring och insåg ganska fort att jag låg på IVA. Det första jag tänkte var; Hur länge har jag legat här? Hoppas verkligen inte att dom har hunnit börja skriva dagbok om mig...
"Grattis!" "Grattis!" Sa de blåklädda sjuksköterskorna till mig.
Tack? Eller vad ska man säga? Jag visste ju knappt vad som hänt. De enda jag kunde tänka var att jag inte skulle fråga nått om barnet utan att Erik var med.
"Vad är det för datum?" Började jag med att fråga.
"26 juli". Bra, då har jag inte hunnit få nån dagbok om mina framsteg på intensiven iaf. Jag hade sovit i max 40 minuter.
"Du har en slang in i urinröret och ska få morfin mot smärtan eftersom du inte fått nått under operationen".
"En kateter!! En sån har jag aldrig prövat, och morfin! Va trevligt, då kan jag berätta för mina patienter hur de känns.." Babblar jag på... Hög. På adrenalin. Jag kände ingen smärta. Fast jag just genomgått en bukoperation utan smärtlindring. Jag vände på mig i sängen, la mig på sidan och ville sitta upp. Sjuksköterskan fick lugna ner mig och gav mig mer morfin. Och blod. När jag vaknade hade jag ett blodvärde på 60 om jag minns rätt. Jag fick 4 påsar blod under de kommande dygnet.
Timmarna framöver är ganska vaga. Jag frågade tillslut efter Erik som kom tillsammans med mamma och pappa. Pappa vände vid sängen och satte sig i korridoren. Erik höll en plastmugg med vatten och sugrör som jag drack. Konstant i flera timmar. Jag har nog aldrig varit så törstig. Jag tror att Erik berättade att de var en pojk, vi som var stensäkra på att de var en Signe eller Sigrid.
Erik hade föresten stått utanför operationsalen hela tiden. Själv, stackarn. När barnet var ute fick han titta på han genom ett fönster när dom jobbade med han. När jag fördes till IVA fick han gå upp på BB och vänta. När han kom upp dit hade mamma legat på golvet med benen högt.
Tiden gick. "Så länge dom inte kommer in och säger något så håller dom på med han", försökte jag intala mig själv och Erik. Vore han död borde dom kommit in för längesen...
Barnmorskan kom in, kände om livmodern hade dragit ihop sig och bad om en stol så att hon kunde sitta brevid sängen när hon pratade. Ok, nu är de kört, han överlevde inte, tänkte jag... Hon berätta att det var en liten kille på 950 gram som kommit till världen. Och att han hade de kämpigt med andningen så dom hade varit tvugna att intubera han och ha skulle troligtvis flyga till Uppsala eller Umeå för fortsatt vård.
Timmarna gick och allt är som en dimma för mig. Jag tror att barnläkaren kom in och berättade lite om vad som hände. Barnmorskan var in flera gånger och kände på livmodern.
Vid 15 tiden tar barnmorskan och IVA- sjuksköterskan med mig och Erik till Neonataladelningen.
När vi kommer upp är det säkert 15 stycken i rummet där Gossebarn Larsson ligger och gör sig redo för att flyttas över till transportkuvösen. Ett team med sjuksköterska och läkare har flygits med helikopter till Östersund för att ta med Sven till Uppsala.
Sven har nålar i ärtären, direkt i naveln och gud vet vart. Han har gula, små hörselkåpor på sig. Hans hud är så skör att man tror den ska gå sönder om man rör han.
Neonatalogen från Uppsala tar upp Sven och bär han in i kuvösen. På vägen stannar han till vid min säng och jag får snusa på han i två sekunder. Det var de enda jag såg av han innan han förflyttades med ambulans till helikoptern för vidare vård på Akademiska sjukhuset.
De blir nog ännu ett inlägg om de första dygnen som nyblivna föräldrar. Jag på BB utan barn och Erik själv i Uppsala.
