Jag är inte alls bra på att formulera mig i text och jag är fruktansvärt dålig på att stava. Jag vet om det, men jag gör detta mestadels för min egen skull, lite som terapi, men även för att många har frågat hur de gick till när Sven kom till världen. Vem vet, kanske att jag fastnar för bloggandet och fortsätter att skriva om vår resa. Inte alls säkert, dygnet har alldeles för få timmar för att jag ska hinna med en sak till. Den som lever får se helt enkelt!
Det är ingen kort berättelse de här, så var beredd på att de kommer bli flera delar. Jag vet egentigen inte alls vart jag ska börja, när de började.
Min graviditet var väl egentligen ganska normal. Jag blev med barn utan att planera de, jag kände på mig det direkt och gjorde de första graviditetstestet innan jag skulle haft mens. Hela våren arbetade jag heltid och ännu lite till som sjuksköterska på en hjärtintensivvårdsavdelning. Tungt var de, men de föräntade jag mig. Jag hade många sammandragningar, speciellt efter dagturerna och efter varje pass låg jag däckad på soffan och sov hela kvällarna. Jag antog att de var så de skulle vara. Idag hade jag nog känt efter lite bättre och dragit ner på tempot.
En torsdag mitten på juli var jag på rutinbesök hos barnmorskan innan kvällsjobb. 130/90 i blodtryck och spår av protein i urin. Hon sjukskrev mig till och börja med en vecka pga grviditetshypertoni. " De där är inte högt blodtryck!", protesterade jag. "Jodu, om man har haft 90/50 i blodtryck vid inskrivning så är det de...."
Jag grät när jag ringde min chef och berättade att jag inte skulle komma på jobbet. Inte för att jag var rädd eller ledsen. Utan för att jag vet att de inte fanns folk att ta in över helgen och att de skulle gå ut över mina arbetskamrater som var tvungen att gå dubbla pass.
"Var uppmärksam på huvudvärk, ont i epigastret och håll dig nära stan" sa barnmorskan vaje koll jag var på den närmaste veckan. Skulle jag vara hemma i tolv veckor ska jag då upp till mina föräldrar och vara där tyckte jag. Min mamma tyckte annat och kom ner till oss istället. Vi skulle gå på stan, åka till Fäviken på jaktmässa, bara ta de lungt och äta middagar på Stråket på kvällarna.
Fredagen den 26 juli var jag, mamma och pappa och hämtade barnvagnen dom köpt åt oss. Vi skulle gå en sväng på stan. Jag var tvungen att sätta mig ner var 5 minut för att jag hade sammandragningar. Jag var frustrerad. Ska de vara såhär resten av tiden? Ska jag inte kunna gå på stan eller röra mig de sista tio veckorna? Aldrig. På kvällen var vi på Stråket och åt middag. Jag bet ihop och åt men efter maten var jag tvungen att säga att vi skulle åka hem. Smärtan tog över även när jag bara satt. Jag skulle ha lyssnat på min mor som sa åt mig att vi inte skulle gå ut över huvutaget.
De var så fruktansvärt varmt den här kvällen. Erik och min pappa badade i storsjön innan läggdags. Pappa gick en promenad och köpte pigglin och jordgubbskräm. Jag försökte hitta skugga. Jag satt på balkongen, jag låg på golvet, jag hängde över köksbänken. Tillslut tog vi bilen över frösöbron och in på förlossningen. Mina sammandragningar kom var femte minut och jag kände inte längre några fosterrörelser.
Inne på förlossningen blev de CTG kurva, ultrljud och urinprov. När jag ligger på britsen och läkaren, vi kan kalla han Rolf, ska göra ultaljud känner jag sparkar för första gången på flera timmar.
Vi får veta att fostret är litet, moderkakan stor, och att vi ska få komma tillbaka på måndag för en flödesmätning.
Vi åker hem med en bricanyl som ska minska sammandragningarna. Rolf är för övrigt en rökluktande stafettläkare som Erik får lova att han inte ska låta röra mig om nått skulle hända, jag bara kände på mig att de inte skulle sluta här.
Hemma fortsatte mina samandragningar. 02:00 väcker jag Erik och vi åker in på förlossningen igen efter att jag ringt och förklarat att de inte går över. Inne på förlossningen förklarar barnmorskan för mig att jag inte alls har sammandraingar utan att de säkert är nå ligament som har träningavärk. Jag förklarar för henne att om ligamenten gör såhär ont, var 5 minut, kommer jag inte kunna föda barn. För de här var den värsta smärtan jag känt. Hon erjöd mig en till bricanyl. Jag frågade om de skulle hjälpa. Hon svarade "nej, du har ju inga sammandragningar". Hepp. Hem åke jag, tog två alvedon och somnade till slut på golvet i vardagsrummet på en madrass som Erik hämtat i källaren.
På moronen skulle vi alla åka till Fäviken på jaktmässa. Min kloke mor övertalade mig att jag och hon skulle stanna hemma. Såhär i efterhand kan jag inte förstå att jag skulle åka. Men smärtan hade lagt sig och jag kände mig pigg. Vid 08:30 åker Erik och pappa. Jag sitter på golvet på madrassen och trycker i mig jordgubbskräm när jag känner hur de börjar rinna ner för mina ben. Jag ställer mig upp och ropar på min mamma: "Mamma, vattnet går!". Jag går tre steg mot toaletten, vänder mig om och skriker, "Det är blod, mamma, ring ambulans!!"
På Stråket, kvällen innan Sven kom till världen.
Kommentera