Jag förstod ganska snabbt att de var mer än en liten blödning. Det forsade blod ner för mina ben. Ändå försökte jag övertala mamma att jag överdrivit när jag bad henne ringa ambulans. Kanske kunde hon skjutsa in mig till förlossningen istället? De var tydligen inte ett alternativ.
Jag tog mig efter väggen när jag gick in i badrummet. Känslan av att blöda väldigt mycket utan att kunna stoppa de är oerhört obehagligt. Klumpar av koagel landade på kakelgolvet samtidigt som jag försöker få upp mobilen för att ringa Erik. Inte de lättaste när man står under rinnande vatten. "Jag blöder, ambulans är på väg" var de enda jag fick ur mig. I efterhand har jag fått höra att de gick alldeles för fort när pappa vände efter E14 och körde in till stan igen.
"Kom inte in hit!" sa jag till mamma som inte tål att se blod. De sista jag behövde var ju att hon skulle svimma och bryta lårbenet i badrummet. Mamma kastade in en klänning åt mig som jag tog på mig innan ambulansen kom. Jag gick själv ut i trapphuset och ner till ambulansen, fort ska de gå tänkte jag. Mamma tog en taxi.
Jag kände igen ambulanskillen från jobbet. Vi småpratade lite medans han tog blodtryck och kollade saturation. Jag om ursäkt över att jag blödde ner bilen. "De är en ambulans, du är inte den första som blöder här". Sant. 120/80 i blodtryck. Ja men då lever jag ju länge till tänkte jag. Det börjar göra riktigt ont nu " De känns som om jag ska föda här och nu hinner jag säga innan vi stannar utanför förlossningen och jag får min första PVK (nål) i armen. En grön.
Inne på förlossningen blir de livat. Barnmorskorna hade blivit förvarnade att jag skulle komma, men dom trodde nog inte att jag blödde så mycket som jag gjorde. För när dom fick se mig blev de fart. En barnmorska frågar efter mitt personnummer. Tre gånger innan hon får till de. En annan försöker koppla CTG, utan framgång. De hade varit svårt att få fram hjärtljud redan på natten så jag blev inte alltför orolig.
Min kropp sa däremot ifrån. Jag började må illa. Jag ber om en kräkpåse och sen kräks jag. Jordgubbskräm och mjölk. Jag ska aldrig mer äta jordgubbskräm med mjölk. Jag har ont i magen. Jag tror att jag ska bajsa på mig och blodet fortsätter att forsa. Rolf, förlossningsläkaren, kommer in och börjar fippla med ultraljud. I samma veva kommer Erik in genom dörren. När jag ser skräcken i hans ögon förstår jag att jag måste försöka lugna han. "Nu kommer dom söva mig och plocka ur barnet..:" försöker jag säga med min lugna röst. " Jag älskar dig" Säger jag också innan förlossningsläkaren trycker på knappen för urakt kjejsarsnitt. Sen går de fort.,
Ambulanskillarna, barnmorskorna och Erik drar ut sängen i hisshuset. Hissen väntar redan. Nere på plan fyra springer alla med sängen där jag ligger. De blinkar röda lampor inne på operation och alla dörrar är öppna. Folk står efter väggarna när vi komme springande och de enda jag tänker är "De måste vara ett trauma på väg in...". Tanken slog mig aldrig att de var jag som var de akuta fallet.
En narkossjuksköterska kom springades med en brun liten flaska "Drick!!". Jag vet fortfarande inte vad de var jag drack, men jag antar att de var för att jag hade ätit på morgonen och inte var fastande. När jag flyttar över på operationsbordet hör jag dom säga " Vi hinner inte tvätta henne". Narkosläkaren frågar lite stressat "Är de nått du tror att jag behöver veta; har du diabetes, hjärt kärl sjukdommar etc. etc??" Nepp. Innan han kommer med masken över mitt ansikte tänker jag att jag ska andas de djupaste andetaget jag någonsin tagit. Sen somnade jag.
10.04, 35 minuter efter att mamma ringt ambulansen föds Sven.
Kommentera